Kapitel 109 till 120

Sydindisk levnadsvisdom, statskunskap och kärlek 1330 epigram av tamilskalden Tiruvalluvar I svensk tolkning av Yngve Frykholm

Division (C) TREDJE HUVUDAVDELNINGEN

- OM KÄRLEKSLIVET

 (Kamattuppäl)

I Den förbjudna kärleken

Kap. 109 Kärlekslängtans vånda
1081.	Mitt hjärta bävar: är detta månne en gudinna? Eller en utsökt påfågel? Eller en kvinna med sköna örringar?
1082.	Hennes blick som möter min är som en gudinnas som kommer emot mig med en anfallande härskara.
1083.	Förr visste jag ej vem Dödsguden <Yama> var. Nu vet jag: den har en kvinnas form med stora blixtrande ögon.
1084.	Dessa ögon som syns bringa död åt alla som betraktar dem stämmer föga överens med flickans ljuva kvinnlighet.
1085.	Är det Dödsguden, är det människoögon eller måhända en gasell? Den späda flickans blick rymmer något av alla dessa tre.
1086.	Om hennes grymt höjda ögonbryn sänktes så att hennes ögon doldes skulle dessa ögon icke få mig att skälva så av smärta.
1087.	Likt bindeln för den upphetsade elefantens ögon, o kvinna, syns mig det plagg varmed du skyler dina ljuvliga fasta bröst!
1088.	Ack, min styrka som på slagfältet fick de djärvaste att bäva har förintats av glansen från din panna!
1089.	Vad behövs väl mer som smycken för denna blyga flicka än hennes egen rådjursskygga blick?
1090.	Den rusande brygden ger glädje blott åt dem som förtär den. Kärleken åter ger njutning vid blotta betraktandet.
Kap. 110 Kärlekens teckenspråk
1091.	Två slags blickar ryms i hennes skönt svartmålade ögon: den ena vållar smärta, den andra botar den.
1092.	Den snabba blick som hon riktar mot mig i smyg rymmer icke blott hälften utan mycket mer av kärlekens fulländning.
1093.	Hon såg på mig och böjde sitt huvud igen. Då bevattnade hon den kärlekens planta som växte upp mellan oss.
1094.	När jag ser på henne slår hon ner sin blick. När jag ej ser sneglar hon på mig och småler för sig själv.
1095.	Utan att se direkt på mig sneglar hon liksom med ena ögat och ler.
1096.	Även om de talar till varandra som främlingar blir de älskandes ord strax förstådda.
1097.	Små vreda ord och blickar såsom från ovänner utmärker de älskande som låtsas vara främlingar för varandra.
1098.	Det finns dock någon godhet hos denna späda varelse. När jag bedjande betraktar henne veknar hon och ler med ömhet mot mig.
1099.	Att kasta en kylig blick mot varandra såsom mot en främling är brukligt mellan dem som i hemlighet älskar varandra.
1100.	När ögonens blickar speglar ett hemligt samförstånd är talade ord till ingen nytta alls.

Kap. 111 Kärleksföreningens lycka
1101.	Synen, hörseln, smaken, lukten, känseln, ja alla de fem sinnenas njutningar finns tillsammans hos denna flicka med blänkande armringar.
1102.	Medicin för en sjukdom är eljest av motsatt slag. Men denna juvelsmyckade kvinna är själv medicin för den kärlekens krankhet hon vållat.
1103.	Kan månne den lotusögde Vishnus himmel vara så skön som att slumra i den åtråddas ljuvliga armar?
1104.	Varifrån fick hon månne denna eld som bränner när man drar sig undan och svalkar när man kommer henne nära?
1105.	Min älskade, du vars flätade hår är skönt beprytt med blommor, i din famn finner mitt begär sin mättnad I samma stund som det vaknar.
1106.	Med odödlighetssalva är min skönas skuldror bestrukna. Närhelst jag berör dem vaknar min kropp till liv.
1107.	Att famna denna skönt blekhyade kvinna är lika ljuvligt som att leva i familjens sköte och att äta sedan man har delat sina håvor med de behövande.
1108.	Ljuvligt för två älskande är ett famntag så tätt slutet att ej minsta fläkt av luft får plats mellan dem.
1109.	Kärleksgnabb, kärlekslek och samlagets ljuvlighet är de frukter som skördas av dem som förenas kärlekens lusta.
1110.	Var gång jag älskar denna skönt juvelprydda flicka är det som om all min kunskap inte vore någon kunskap alls.

Kap. 112 Skönhetens lov
1111.	Skön är du bland alla blomster, du Aniccam-blomma! Men ljuvligare ändå är hon som jag har kär.
1112.	När du såg blommorna blev du, mitt hj ärta, omtöcknat. Ty du sade dig att hennes ögon liknar dessa blommor som ju dock beskådas av alla och envar.
1113.	Hon vars armar är som bambustänglar har en hy blek såsom späda skott, tänder vita som pärlor, en kropp som doftar av friskhet och ögon som blixtrande spjut.
1114.	Om den blå lotusblomman kunde se henne skulle den sloka mot marken och säga: "Denna skönt juvelpryddas ögon kan jag aldrig efterlikna."
1115.	Hon krönte sig med Aniccam-blommor utan att ta bort deras stjälkar. Inga glada trummor kommer längre att ljuda för hennes smala midja.
1116.	Förvirrade for stjärnorna vilse i sina banor. Ty de såg ingen skillnad mellan månens skära och min kvinnas lysande panna.
1117.	Men finns det månne i min älskades ansikte någon fläck av det slag som dock syns på den ljusa månen i ny och i nedan?
1118.	Förmår du, o måne, att lysa med samma glans som min kvinnas ansikte må du verkligen leva! Ty då blir även du föremål för min kärlek.
1119.	Vill du, o måne, efterlikna hennes ansikte vars ögon liknar blommor må du ej visa dig i alltför mångas åsyn.
1120.	Aniccam-blommor och svanors dun känns såsom törnen under denna späda kvinnas mjuka fötter.

COMMENTAR 1111. Aniccam-blomman sägs vara så späd att den vissnar när man luktar på den. 1115. Kommentarerna ger skiftande tolkningar till denna dunkla text som tycks vilja antyda att inga bröllopstrummor utan endast begravningstrummor nu kommer att kunna ljuda eftersom den späda midjan har brutits sönder av tyngden från de hopade blomstänglarna - en våldsam poetisk överdrift avsedd att markera kvinnans spröda ljuvlighet. l 119. Skönhetens glans anses bli fördunklad genom att den beskådas av alla och envar (jfr 1 112).

Kap. 113 Körleksnjutningens ljuvlighet
1121.	Likt honung blandad med mjölk är den fuktiga sötma som strömmar från hennes vita tänder med de milda mjuka orden.
1122.	Likt bandet mellan kropp och själ är kärleken mellan denna kvinna och mig.
1123.	Försvinn, du spegelbild, ur mitt ögas pupill! Där finns ej samtidigt rum för hennes sköna ansiktesom jag åtrår.
1124.	Att vara hos denna skönt juvelbeprydda är att leva. Att skiljas från henne är att dö.
1125.	Om jag kunde glömma min älskade med hennes blixtrande ögon och ljuva väsen skulle jag strax återfå minnet därav. Men sådan glömska vet jag ej av.
1126.	1126 Min älskades bild försvinner aldrig för min blick. Ej ens om jag blinkar blir den störd - så fint är den inpräntad i mina ögon.
1127.	Min älskade dväljs i mina ögon. Därför vill jag ej sminka dem. Ty hans bild kunde ju då bli skymd.
1128.	Min älskade dväljs i mitt hjärta. Därför räds jag att äta het mat, ty han kunde ju bli bränd därav.
1129.	Om jag blinkar döljer sig hans blick för mig, och därför blinkar jag ej. Ty i samma stund säger hela byn: "Se, han älskar dig ej."
1130.	Han dväljs med fröjd i mitt hjärta. Och ändå sager man i byn att han kärlekslöst har svikit mig.

Kap. 114 Att låta blygseln fara
1131.	För dem som hindras att älska varandra och plågas svårt därav finns inget så effektivt botemedel som att bestiga en Madal-häst.
1132.	Min kropp och själ står ej ut med skilsmässans plåga. Därför vill jag låta skammen fara och bestiga Madal-hästen.
1133.	Blygsel och manlig behärskning besatt jag förut. Men nu är jag besatt av åtrån och bestiger Madal-hästen.
1134.	Blygsel och manlig behärskning är en farkost som förs bort av åtråns virvlande strömmar.
1135.	Hon som bär kransar av smäckra armband gav mig Madal-hästen och kärlekssmärta om kvällen.
1136.	Även vid midnatt tänker jag på att rida min Madal-häst. Jag får ej en blund i ögonen för min älskliga flickas skull.
1137.	Intet är mer hedervärt än kvinnan som aldrig skulle bestiga en Madal-häst även om hennes kärleksvånda är djup som oceanen.
1138.	Trots att vi kvinnor är lagda för kyskhet och mildhet har min åtrå trängt fram ur det fördolda och blivit känd för alla.
1139.	I tron att den ej är känd för alla skrider min åtrå nu omtöcknad fram på öppen gata.
1140.	Dumma människor skrattar åt mig i min åsyn. Ty de har ej plågats som jag.

COMMENTAR l131. Madal-hästen - syftar på ett gammalt bruk i tamillandet. där en friare som avvisats av flickans föräldrar brukade klä av sig nästan naken och rida omkring på en häst tillverkad av palmyrapalmens taggiga bladstänglar, viftande med ett plakat med den älskades namn och adress. Härigenom ville han demonstrera sin harm och tvinga flickans 160 anhöriga till eftergift genom att skandalisera dem inför hela byn.

Kap. 115 När ryktet går
1141.	Mitt dyra liv bevaras därigenom att ryktet börjar gå. Lyckligtvis är de som inser detta ej många.
1142.	Ovetande om hur svårt det är att vinna denna flicka, vars ögon är såsom öppna blommor, har denna by med sitt skvaller gått mig väl tillhanda.
1143.	Icke kan väl byskvallret vara mig till förfång? Det ger mig ju känslan att jag fått det jag ännu icke har vunnit.
1144.	Min åtrå har stegrats av skvallret. Utan detta hade den måhända vissnat och förlorat sin glans.
1145.	Ju mer man berusas av vin, desto mera växer längtan därefter. Ju mer min åtrå blir känd, desto ljuvare ter den sig för mig.
1146.	En enda dag såg jag min älskare. Men ryktet därom har spritt sig liksom när ormen slukar månen.
1147.	Byfolkets skvaller är det gödningsmedel och min moders hårda ord är det vatten som har fått min kärleks åtrå att växa sig stark.
1148.	Att tro sig kunna släcka lidelsen genom skvaller är som att säga: "Låt oss släcka elden med olja."
1149.	Sedan han sagt: "Var inte rädd!" lämnade han migtill skam för många. Skulle jag då skämmas för dessa rykten?
1150.	Denna by har satt fart på dessa rykten som vi själva hoppades på. Nu kommer min älskare själv att göra mig till viljes.

COMMENTAR 1141. ff. Enligt sydindisk uppfattning förbättras en friares utsikter genom att ryktet om en romans börjar cirkulera i byn så att flickan och hennes familj "komprometteras". 1146. Enligt hinduisk folktro uppstår månförmörkelser därav att den stora ormen Räghu slukar månen. För att skrämma bort honom brukar man vid dessa tillfällen låta natten genljuda av trummor och smällare.

II Den äktenskapliga kärleken

Kap. 116 Skilsmåssans outhärdlighet
1151.	Om du ej ämnar fara bort så säg det till mig. Men om du måste fara så berätta om din återkomst för dem som då ännu är i livet.
1152.	Hans blotta åsyn var mig förr till glädje. Men nu vållar hans famntag smärta, ty jag ängslas för skilsmässans dag.
1153.	Stundom händer det att även han som så väl känner mig måste resa sin väg. Aldrig känner jag mig säker.
1154.	Om han som smeksamt sade: "Var ej rädd!" nu reser bort, ligger månne felet då hos den som trodde hans uttryckliga ord?
1155.	Om du vill rädda mitt liv må du förhindra att min älskade lämnar mig. Ty om han gör så blir det svårt för oss att förenas igen.
1156.	Om han är hårdhjärtad nog att tala om sin avfärd är det fåfängt att hoppas på hans ynnest.
1157.	När mina åtsittande armringar glider av mina handleder, förkunnar de då icke att min herre har lämnat mig?
1158.	Att leva i en by där man saknar vänner är svårt. Svårare ändå är att skiljas från sin älskade.
1159.	Elden bränner när man vidrör den. Men förmår den månne att som kärlekens åtrå brännas jämväl på avstånd?
1160.	Det finns dock många som uthärdar det omöjliga, som övervinner sorgens smärta och finner sig i skilsmässan men lever vidare ändå!

COMMENTAR : 1157. När en kvinnas armringar glider av och faller till marken är det ett tecken på att hennes trånsjuka kärlek har gjortkroppen avtärd och ful. (Jfr 1234, 1262 m.fl.)

Kap. 117 Saknadens sorgsna klagan
1161.	Nog ville jag dölja denna min smärta. Men den väller upp som källans vatten ju mer man tar av dess flöde.
1162.	Jag orkar ej dölja min kärleks sjukdom, och jag blygs för att röja den för honom som har orsakat den.
1163.	Åtrån och blygseln väger lika tungt mot varandra på själens ok i min arma kropp som ej orkar bära dem båda.
1164.	Inom mig sjuder ett hav av åtrå, men ingen säker flotte finns att ta sig över med.
1165.	Om man kan vålla sådan smärta för den man älskar, hurudan är man ej då mot den man hatar!
1166.	Kärlekens lusta är såsom havet. Men skilsmässans smärta är större ändå.
1167.	Jag simmar omkring i åtråns hav och kan ej finnadess strand. Även i midnattens mörker är jag alldeles ensam.
1168.	Allt levande har natten varsamt vaggat till sömns. Dess enda sällskap är jag, endast jag.
1169.	Grymmare än min älskares grymhet är numeradessa nätter som aldrig tar slut.
1170.	Om de liksom mitt hj ärta förmådde färdas dit där min älskade är skulle mina ögon ej behöva simma i detta tårarnas hav.

Kap. 118 När ögonen blir skumma av längtan
1171.	Varför behöver dessa ögon gråta som genom att visa honom för mig förorsakade denna obotliga plåga?
1172.	Hur kommer det sig att dessa mina bemålade ögon, som betraktade honom den gången utan att inse sin dårskap, nu ger sig hän åt sorgen?
1173.	Ur dessa ögon, som själva så ivrigt betraktade honom, strömmar nu ymniga tårar. Detta är ju löjeväckande.
1174.	Sedan de åsamkat mig denna obotliga förtärande smärta har dessa svartmålade ögons källor sinat så att de ej längre orkar gråta.
1175.	Mina ögon, som har vållat mig en åtråns smärta store än havet, förtärs av sorg och förhindrar all sömn.
1176.	A, hur skönt att dessa ögon som vållade mig denna smärta nu själva har drabbats därav!
1177.	Må dessa ögon, som med sådant ömt begär kastadesina blickar på honom, nu själva känna smärta, så att deras tårekällor sinar!
1178.	Han som älskade mig med sina läppar men ej med sitt hjärta finns måhända här. Men mina ögon förmår ej längre urskilja honom.
1179.	När han ej är här kan de inte sova. När han är hos mig kan de ej heller sova. I båda fallen är mina ögon dömda till outhärdlig plåga.
1180.	För folket i byn är det ingen konst att känna mitt hjärtas hemlighet. Mina ögon ger den tillkänna lika ljudligt som trumvirvlar.

Kap. 119 Trånadens bleka hy
1181.	Jag samtyckte ju själv till min älskades uppbrott. För vem skall jag då berätta om min hys trånsjuka blekhet?
1182.	Det var dock han som gav mig denna bleka hy. Så tänker jag stolt medan blekheten sprider sig över hela min kropp.
1183.	Min skönhet och blygsel tog han med sig och gav mig i stället denna åtråns sveda och blekhet.
1184.	Jag tänker blott på honom. Jag talar blott om hans förtjänster. Är då icke denna blekhet ett bedrägeri?
1185.	Se, där långt borta färdas min älskade. Och se, här sprider sig blekheten över min kropp.
1186.	Liksom mörkret vaktar på att lampan skall brinna ner så vaktade denna blekhet på att min älskades famntag skulle slappna.
1187.	Jag låg i min älskades armar men vände mig litet åt sidan. I samma stund var det som om blekhetenkastade sig över mig.
1188.	Alla säger de: "Se, hur blek hon har blivit!" Men ingen finns som säger: "Han har lämnat henne ensam."
1189.	Om han som fick mig att gå med på denna skilsmässa blott lever väl må denna blekhet gärna få täcka hela min kropp.
1190.	Om han som fick mig att samtycka till skilsmässan blott icke blir beskylld för otrohet vill jag med glädje låta mig kallas "Den blekhyade".

Kap. 120 Övermått av ensamhet
1191.	Kärlekslyckans kärnfria frukter vinner blott den som har vunnit sin älskades kärlek.
1192.	Den kärlekens gåva som älskaren ger sin älskade är lik himlen som mättar allt levande med sitt regn.
1193.	Den stolta förvissning som säger: "Vi skall leva väl" tillkommer blott dem som älskas av dem de älskar.
1194.	Ingen glädje bar man ens av sitt goda namn och rykte om man ej älskas av den man älskar.
1195.	Kan väl min älskade göra mig något som helst got om han ej besvarar min kärlek?
1196.	Ensidig kärlek är bitter. Ljuvlig är kärleken blott om den väger jämnt som bärstångens börda på ömse sidor.
1197.	Har månne Kärleksguden, som blott plågar ena parten, icke lagt märke till min blekhet och min sorg?
1198.	Det finns inga mer förhärdade på jorden än de som orkar leva vidare utan att få ett vänligt ord från sin älskade.
1199.	Även om min älskade försmår min kärlek är det ljuvligt för örat att få höra något ord från hans håll.
1200.	Ack, mitt hjärta, om du skall försöka klaga din nöd för honom som har försmått dig må du lika gärna söka torrlägga havet!